”A safe place to die”på Dansens hus, Stockholm
Publicerat2010-02-18 12:25
SCENRECENSION
Verk: ”Asafe place to die”
Plats:Dansens hus, Stockholm
Text/manus:Lotta Melin/Agrare
Till konstnären Jan Håfströms fabulösascenbild har perfomancetrion Agrare fantasifullt byggt sitt verk, en resa genommänniskans psyke.
Envideoprojektion där flytande lava kokar och bubblar, svartnar och förstenas,där klumpar liksom faller in på Dansens hus stora scen utgör den småtthypnotiska upptakten till den Jules Verne-inspirerade, genreuppslukandeföreställningen ”A safe place to die”.
Enstorslagen, våldsamt fantasifull,sinnrikt konstruerad performance, eller snarast ett allkonstverk. Allakonstnärliga uttryck spelar på samma villkor i detta märkliga, gäckande, ja,tja, surrealistiska drömspel. En resa genom människans psyke och historia iundergångstoner.
Skapadav performancetrion Agrare, det vill säga den alltid lika egensinnigakoreografen Lotta Melin tillsammans med lika egensinniga norska musikerna bakomnoice/electronicagrupperna Fe-Mail och Spunk, alltså Hild Sofie Tafjord ochMaja Ratkje. Norskorna medverkar på scenen. Med kropp, röst, electronica,valthorn.
Påscenen smyger också,mest hela tiden men i skuggorna, föreställningens verkliga dominant, konstnärenJan Håfström som gjort den fabulösa scenografin. Håfström byter ut målningar,drar gigantiska svampkulisser och isberg in och ut på scenen. Inte utan att manpåminns om betydelsen av Svenska balettens scenografer på 1920-talet: deChirico, Léger, Dardel.
De tredansarna – Anna Ehnberg, Henrietta Wallberg och Fanny Kivimäki – framstår sommänskliga miniatyrer, underordnade scenografin och den vilda, brutala musiken– Naturen. Dansarna genomgår ständiga metamorfoser. Blir djur, reptiler,insekter eller groteska varelser som hämtade från en målning signeradHieronymus Bosch.
”Asafe place to die” går att förstå påsamma sätt som våra drömmar och mardrömmar. Det timslånga verket bjuder på ettflöde, och ett överflöd, av bilder, tankar, metaforer. Som jag lika ofta lockasatt försöka tolka som jag snart ger upp inför. Bilden kan vara bara en bild.
Det äreruptivt, poetiskt experiment av ett gäng konstnärer som tycks ha käkat magiskasvampar, tyvärr i ett knappt halvfullt Dansens hus.
Bra?
Tidvishelt fantastiskt, somi slutscenens undergångsscen på månen, där kosmonauterna i stället för hjälmarbär rispapperslampor – med ljuset på. Och tidvis, som i våra drömmar, baraabsurt, obegripligt och trist.
Likvälen drömresa.
Örjan Abrahamsson
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.